Publicerad av ”Du vill bara ha sympatier nu.”
Mot förmodan så svarade min halvsyster Jenny Sundberg på min senaste text som handlade om varför min far Börje är så arg, och hur han använder min mors bortgång för att trycka ner mig.
Texterna tar också upp mina tre halvsyskons syn på mig, och deras livslånga avståndstagande från mig.
Av allt jag skrev, var det detta som Jenny reagerade över. I en kort och koncist kommentar bekräftar hon allt jag skrivit.
Ja sympatier eller stöd är naturligt att önska, inte bara jag utan människor i allmänhet. Extra viktigt vid bortgång av människor som stod en nära.
Självklart vill jag, som alla, bli sedd, hörd och ha en trygg plats att bara existera.
En Familj skulle man kunna kalla det.
Men jag vet också att varken min far eller någon av mina halvsyskon kan erbjuda det. Inga sympatier, inget stöd.
Jenny skriver att hon inte förstår vilken värld jag lever i. Jag tolkar hennes ord som att det är i syfte att misskreditera mig och min beskrivning av vad som hänt. Det jag säger är ”illegitimt”. Mina ord ska inte tas på allvar. Innerst inne önskar hon nog att jag bara var tyst.
Hon skriver att det istället är jag som aldrig har velat berätta något för dem – och fortsätter retoriskt med frågan om det verkligen är de som fryst ut mig.
Kanske är det tvärt om?
Kanske är det jag, som har fryst ut dem? Från dagen jag föddes.
Det är inte dem, utan jag, som har struntat i att fråga dem om de vill komma på deras egna kalas, firanden, bowlingkvällar och gocart med Börje.
Det är sant att under perioden när mamma gick bort har jag valt att inte berätta detta för Börje eller Jenny. Något jag beskrivit tydligt i min text 14146 dagar. Det går helt enkelt inte emotionellt hantera två ”situationer” samtidigt. Därav svaret ”privat”, i brist på längre förklaring, till Börje en gång.
Jag erbjöd även och gav möjlighet för alla mina halvsyskon och Börje att beklaga Britt-Maries bortgång på ett ”kalas” som jag bjöd in till bara någon vecka efter jag skrivit om mammas bortgång på Facebook. Pliktskyldigt kom några, men ingen ville säga ett ord om det. Ingen ville fråga hur jag mår, ingen ville beklaga bortgången. Som om det aldrig hade hänt. Som mamma aldrig existerat.
Jag tackar för Jennys glada uppmuntran och lycka till med att ”få sympatier och allt annat”.
Men att få sympatier är inte skälen bakom att jag skriver. Det behövs inte. Det är inget jag efterfrågar eller förväntar mig från henne eller de andra halvsyskonen. Tänk om Jennys svar hade innehållit empati, medlidande och värme. Istället använder hon mammas död som ett tillfälle att trycka ner mig. Med det bekräftas allt jag skrivit.
Skrivandet för mig är ett verktyg att strukturera mitt tänkande och få ord på känslor, att skriva har varit stor hjälp att bearbeta bortgången av min mor och min fars agerande.
Men jag tar självklart all värme och medlidande jag kan få.
Kanske är så självklart för Jenny? Så som det alltid har varit, att jag inte är välkommen. Det är så normaliserat att hon inte ens tänker på det.
Som att jag inte finns.
Jonas Wahlin, Oberoende Skribent
