Publicerad av I mina tidigare texter om Ai har jag beskrivit hur vi idag inte har någon riktigt Artificiell intelligens eftersom den inte är levande samt att Ai bara är ett mode-ord som folk projicerar sina fantasier på.
I denna 3:e text kommer jag diskutera varför varken vi som enskilda individer, eller som samhälle, vill ha Ai’n eller den efterföljande – eller som de som är för iden menar: måsteföjande – robotiseringen.
Så vad menas med robotisering? Det är kortfattat att man skapar maskiner som gör de arbetsuppgifter som människor gör idag. Alltifrån att städa, laga mat eller klippa hår, till arbeten inom industri som att sy kläder eller sätta ihop mobiltelefoner. Dessa arbeten görs idag av människor med hjälp av maskiner. Mycket av den industri som Sverige tidigare hade i landet har flyttat till låglöneländer där arbetet görs billigare, med design och slutmontering kan ske i Sverige vilket gör att förädlingsvärden, bnp går upp för oss.
Nu ska det bli ännu billigare! De som idag syr våra kläder för låga löner ska sparkas och ersättas av robotar som gör arbetet både snabbare och billigare. Det är framtiden!
Förespråkarna av detta är obotliga Utopister, som vill förändra samhället till en samhällsmodell där människorna istället för att jobba och kämpa med vardagspusslet kan slappna av, ha mer tid att vara kulturella och sociala! En ny era av kreativitet och välstånd för alla.
Eller en ny era av misär och missbruk.
Så hur ska vi kunna veta vad som kommer?
För att svara på den frågan så måste vi först klargöra att detta är ett hypotetiskt scenario. Eftersom teknologin varken är där ännu och det finns inte någon garanti att den kommer dit heller.
Någonstans kommer teknologin, men det måste inte och är osannolikt att det blir något av just dessa två ytterligheter. Två extremer, Utopin eller Dystopin. De 2 perspektiven av en framtid med Ai och robotisering är inte motpoler utan istället är hypotetiska alternativ i samma framtidsscenario. Kanske kan de existera samtidigt?
Så vi början med Utopin, varför är beskrivningen egentligen inte så glamourös och härlig som de tror? Svaret är enkelt, människan mår inte bra av att ha det för bra.
Till skillnad från vad många tror så kommer varken mer tid eller pengar att göra dem lyckligare. Inte heller hälsosammare, mindre stressade eller smartare, vilket är förespråkarnas topp argument.
Värden i livet skapas istället av hur man spenderar den tid man har, frukten av ens arbete, de möjligheter man har att bygga saker och relationer av värde samt känslan av att ha ett syfte. Lagom roligt är bäst. Att ha för mycket fritid kommer göra en uttråkad. Det roliga blir inte roligare av att man gör det i 10 timmar varje dag. Dessutom så måste man göra tråkiga saker, som att jobba och tjäna pengar. Det gör också att man får rutiner i sin vardag och känner sig behövd.
Just att känna sig behövd eller att fylla ett syfte är mycket viktigt ur ett psykologiskt perspektiv. Människan behöver ett syfte, en mening. Vi klarar inte av att inte ha det och blir desperata utan det. Vi skapar själva lösningar som fyller det behovet, allt ifrån att ha ett jobb, bygga en familj, skaffa ett husdjur eller gå med i en religion.
Avsaknad av syfte leder till en inre tomhet och själslig rastlöshet. Detta är grogrund för missbruk och misär. Missbruket behöver inte vara narkotika utan kan vara sötsaker eller destruktiva beteenden. Ett tomt hål i bröstet som man konstant måste fylla. För att kortsiktigt känna något.
Ett samhälle där människan inte behövs där Ai’n med robotarna gör allt arbete tar bort individens möjligheter att skapa egna värden. Människorna behövs inte på arbetsplatsen så ingen mening att gå upp på morgonen, rutiner försvinner och de blir till slut tomma på insidan.
Men kulturen då! Betyder inte detta att alla har mer tid att skapa kultur; musik, målningar, litteratur. Möjlighet att umgås mer med familj och vänner, eller ut och vandra i naturen, upptäcka världen?
Vi vänder på det, varför skulle de göra det. Av samma anledning som endast ett fåtal personer gör dessa ovanstående saker kommer endast ett fåtal göra dessa saker även i fortsättningen . Det finns inget som tyder på att alla plötsligt blir kulturella, kreativa eller produktivare av att leva utan krav. Eftersom dessa personer redan finns och de är inte de gladaste: De Arbetslösa.
Så hur ska människor leva om de inte har pengar? Detta har utopisterna redan tänkt på och lösningen heter basbidrag. Eller medborgarlön, på engelska UBI. Universial basic income. Inom ekonomin är begreppet helikopterpengar, pengar som staten ger medborgare utan motprestation. Vanligtvis i syfte att öka konsumtionen. Men hur mycket skulle en sånt bidrag vara värt egentligen du får allt servat till dig redan. Och vad händer när det inte längre går att jobba sig till en ökad levnadsstandard, vad är initiativen att skapa nya lösningar och innovationer? Utveckling?
Så hur ska statens ekonomi fungera, hur ska den få in pengar om alla går på bidrag som staten själv har gett dem? Man kan inte kräva att utopisterna ska ha alla svar för ett sånt här hypotetiskt framtidsscenario, även om de är övertygade om att det oundvikligen kommer hända.
Lösningen är då att beskatta robotarna som gör allt arbetet, eller företagen som äger robotarna och programvarorna. När företagen flyttar utomlands till ett skatteparadis för att slippa så nationaliserar man robotarna, vilket såklart kan påverka service och uppdateringar av programvaror. Så istället ska staten styra över robotarna och ge all service till människorna. Kommer detta skapa korruption, ja sannolikt. Men det finns en lösning på det också, och det är att Ai’n styr staten och gör ett bättre jobb eftersom Ai’n inte är korrupt eller girig.
Nu har du skapat dig ett ännu större problem. Först varför skulle Ai’n vilja något överhuvudtaget. Ja för att vi säger till den att den ska göra det. Och om vi säger något annat till den, exempelvis att vissa medborgare ska få det lite bättre än andra? Nej då lyssnar den inte på det, eftersom ”Ai’n är rättvis”!
Utopisternas tro på Ai’n och robotiseringens sköna nya värld skapar bara fler problem än dem de skulle lösa och handlar egentligen om något mer djupt psykologiskt. Tron på Ai’ns och robotiseringens frälsning är främst ett uttryck för de tuffa ekonomiska krav som ställs på människor idag, samt en djup önskan att vilja bli ompysslad och omhändertagen. En återgång till barnets kravlösa vardag.
Nästa del om Ai kommer handla om vad för typ av Ai vi har idag, vad den kan göra och inte göra och hur vi istället skulle kunna få en självmedveten intelligens på riktigt.
Jonas Wahlin, Oberoende skribent