14146 dagar

Idag har det gått två år sedan mamma somnade in. Tio års kamp mot sjukdomen fick sitt slut. Jag minns det som igår, det var en lördagsmorgon och de ringde från sjukhuset och berättade att hon avlidit på morgonen. Åhnej, sa jag och åkte dit direkt.

Jag visste nog att det bara varit en tidsfråga. Även om man alltid har lite hopp. Att man skulle få mer tid. Kanske var det egoistiskt av mig att tänka så, för vems skull gjorde jag det förutom min egen?

Men det är svårt att släppa taget.

Jag kunde inte berätta att Britt-Marie var död för min far. Han och hans 3 barn var inne i en period av att frysa ut mig, och att hantera sin mors bortgång samtidigt som någon eller några försöker skuldbelägga en är inte möjligt för en människa.

Sannolikt skulle de njuta av det också då Börjes barn alltid hatat min mamma. De såg henne som den som förstörde deras barndom och splittrade deras familj, en skuld jag också fått bära.

Syndabocken.

Jag, den som de med min fars indirekta godkännande legitimt kunna vissa avsky, hat och se ner på under hela mitt liv.

Jag hoppas inte att deras hat förstört deras liv och att kan hitta glädje trots de svårigheterna som uppstått efter att min far Börje lämnade deras mamma Monika för att gifta sig med min mamma Britt-Marie för 40 år sedan.

Jag har inga förhoppningar om att någonsin vara en del av deras familj. Det tåget har gått länge sen.

Skuldbeläggandet bekräftades efter att jag faktiskt berättade om mammas bortgång, i ett öppet inlägg på facebook, ett år efter Mammas bortgång.

Ingen brydde sig såklart från Börje och hans familj. Min halvsyster Jenny var den enda som skrev svar på mitt facebook inlägg, ett pliktskyldigt beklagande. Hon föreslog också att vi skulle äta lunch, antar för att vara snäll och fråga hur jag mår. Sen ångrade hon sig och sa att vi fick ”skjuta på det.” Till tidpunkten: ”aldrig”.

Min far Börje föreslog att vi kunde ses och prata, enligt hans kalender hade han en ledig tid om två månader. När vi väl sågs ville han inte beklaga bortgången av min mor och tyckte det var konstigt att jag föreslog det.

Börje har ju aldrig på nått sätt varit engagerad eller velat hjälpa till under min mors 10-årga sjukdom. Aldrig frågat, aldrig lyft ett finger.

Det han däremot ville passa på att säga nu när hon var död, var hur hemsk som person jag varit mot mamma. Skuldbelägga, skämma ut, sätta på plats. Visa att jag stod längst ner i hierarkin inom ”hans familj”. Jag skulle vara tacksam för att han dök upp nu.

Att jag tagit hand om mamma i 10år själv, såklart med hemtjänstens hjälp, betydde inget.

Allt som betydde något var att han ville berätta att han och hans partner hela tiden pratade om hur hur dålig jag var och hur värdelöst jag betett mig. Det var ”absurt”, och ”hänsynslöst”. Det var allt han hade att säga.

Jag är mycket glad att Börje inte kom på mammas begravning. Det hade varit hemskt att ha en sån person där.

Att behöva hantera förlusten av sin mamma och samtidigt ha en eller flera människor som ser mig som mindre värd och endast ser mammas död som ett tillfälle att trycka ner mig.

Nej tack.

Mammas diagnos fick hon redan när min morfar Harry levde, något år innan han dog. Men hon berättade det aldrig för honom.

Jag föreslog till mamma att eftersom sjukdomen var progressiv var det bästa att försöka utnyttja tiden vi hade så mycket som möjligt. Göra saker tillsammans, som mamma kunde uppskatta och skapa minnen tillsammans.

Vi reste över hela världen.

Island, där vi besökte vattenfall, gejsrar, varma källor, utforskade Reykjavik och även åkte på helikoptertur!

Helsingfors, tillsammans med mammas 3 bröder, staden där mamma var född och uppvuxen.

Prag, där vi bodde mitt inne i stan och utforskade gamla broar och torn i härlig sommarvärme.

Amsterdam där vi vandrade runt staden längs alla kanaler och husbåtar, besökte museer, små mysiga kaféer och butiker.

Puerto rico på Gran canaria där vi mest solade och badade, denna gång.

Bangkok i Thailand, som var en av platserna vi besökte på en längre resa i Asien. Bangkok var första målet och här köpte vi dina älskade elefantmönstrade luftiga byxor som du använda många somrar efteråt!

Phnom penh i Kambodja, en rörig stad där vi besökte röda khmerernas fängelse.

Siem reap, som ligger i norra Kambodja, där vi besökte de fantastiska temperaturområdena Angor wat och andra platser.

Singapore, en fantastiskt kul stad och land i ett, där vi prövade massa olika mat och besökte nöjesön Sentosa island och åkte linbana.

Kohtao, sköldpaddsön i östra Thailand. Där vi mötte upp Emelie och hennes pojkvän. Bodde fint vid vattnet, åt gott och spenderade mornarna med att vandra längs den långa stranden och bada samt åka på snorkeltur och titta på alla fiskar!

Las palmas, Gran canaria igen, denna gång med min sambo Iryna, där vi bodde precis vid vattnet ovanför strandpromenaden och kunna se solnedgången genom det stora panoramafönstret. Vi hyrde även bil och utforskade ön och besökte Roque nueble på berget i mitten av ön!

Efter det så fick vi begränsa våra resor och göra dem kortare, vi besökte brunchen på Nynäshavsbad många gånger, som du gillade mycket! Även andra platser. Ibland bara du, jag och Iryna, ibland med din bror Lasse med partner, ibland med din barndomsvän Ann-britt.

När det blev svårt, allteftersom sjukdomen utvecklades, så besökte vi istället de fikaställen som fanns runt omkring där du bodde, minst en gång i veckan! Det var Farsta gård med utsikt över Magelungen, K&b, Italienaren i Gubbängen där du åt glass, Bak i Hökarängen som hade många bullar att välja på, kaffe alltid med en skvätt mjölk! Mot slutet hade du svårt med motoriken och jag fick hjälpa dig att hålla i gaffeln och kaffekoppen.

När det blev omöjligt att bo kvar i Gubbängen, i lägenheten som du älskade, så fick du flytta till ditt boende i Hökarängen, mitt emot Bak! Så vi kunde fortsätta våra fikabesök där.

Du hade svårt att gå och allt det vardagliga. Förutom plötsligt, på nyårsafton 2022, då jag, Iryna och Irynas syster fikade på Bak med dig. Bara den dagen, verkade du klar i huvudet, kunde gå och nästan klara dig själv. Några månader senare var du död.

I slutet av mars 2023 fick du en infektion av ett liggsår och fick köras till Södersjukhuset på Södermalm. Jag och Iryna kom direkt. Du var vaken och medvetande och sjuksköterskan trodde du skulle vara tillfrisknad inom några dagar.

Dagen efter på jobbet ringde en läkare och sa att jag borde komma dit, att mamma hade blivit sämre under natten.

Men du dog inte, ännu.

Du fortsatte att leva, och vi spenderade sammanlagt tio dagar vid din sida. Även om du mest sov. Det var skönt att du bodde så nära oss, det tog bara 12 minuter att gå till dig!

Tyvärr fungerande inte antibiotikan, och droppet du fick skapade vattenansamlingar i händer och fötter.

Din familj besökte dig också, och vi pratade mycket om din uppväxt och ditt liv.

Det var svårt att se dig död.

Det var inte rätt, att du som varit så mycket för mig, nu var stilla, tyst. Din panna var kall, dina händer orörliga.

En månad senare var din begravning. Vi höll den i uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården. Det var strålande vårväder som du skulle gillat. Du hade en vit kista med blommor i dina favorit färger: orange främst, men även gult och rött tyckte du om. En vacker begravning, ett svårt farväl.

Tuffa tio år med din sjukdom.

Nu har det gått två år efter din död. Jag är glad för den tid vi fick tillsammans och alla resor vi fick göra! Jag saknar dig Mamma.

14146 dagar fick vi tillsammans.

Jonas Wahlin, Oberoende Skribent

Det är såklart omöjligt att fortsätta ha en fungerande relation med en person som min far Börje. Hans beteende är destruktivt och egoistiskt, vilket han inte förstår eftersom han saknar självinsikt. Jag tackar honom för hans sporadiska intresse i mig, hans son, som han visat under årens lopp. De gånger han tagit dyrbar tid från hans vänner, resande och olika kvinnor. Kommer sakna allt roligt han berättade om det han gör med sina andra barn: om spontana bowlingkvällar, gocart, middagar och firanden. Som jag aldrig var välkommen på eller tillfrågad om. Jag hoppas hans sista tid blir fin.